Hemlig men publicerad.
Jag tänkte börja inlägget med att säga att jag egentligen skyr bloggar, eftersom dom flesta skriver om sina kläder, sina pengar, sitt smink och sitt alkohol intag. Jag finner detta o-intressant. Så jag tänkte berätta om min vardag, en helt vanlig vardag... Fast med Tourette's syndrom.
(Pga detta "tillstånd" kan jag gärna ta pauser och försvinna i ett halvår, för att sedan skriva intensivt några månader. Men vi får se hur det går. Jag försöker.)
Idag är det måndag.
Trökdag, Ticsdag.
I halv-vaket tillstånd spenderade jag den första ensamma kvarten på skolan. Den kliande känslan mellan ögonen retade mej, fick mej att blinka, tugga, smälla med käkarna riktigt hårt, och i värsta fall (Gud hjälpe mej, fast jag inte är kristen) göra grisliknande grymtljud som egentligen mest kan liknas med ljudet av en tjock unge som just trycker in en BigMac i kakhålet. Ja, ni kan ju föreställa er hur sinnessjuk jag kan verka för intet ont anande, förbipasserande själar...
Till min förvåning och förtjusning så fick jag sällskap av en mycket trevlig elev som går tredje året på Film&TV inriktningen här på hammar gymnasiet. Men dagen var verkligen räddad när min favorit-klasskamrat Ida anlände.
Första dagen i skolan trodde jag nog inte jag skulle träffa så många roliga människor. Men efter en termin och några veckor var det klart; Jag hör hemma i ESMK1-08
(Kan även tilläggas att jag under något svettiga omständigheter deltog i dagens idrottspass, vilket är ungefär lika sällsynt som en fritt flygande elefant.)
Imorgon är förutspått att bli en mycket mer händelserik dag. Jag ska nämligen börja ta ridlektioner igen, för första gången sedan jag gråtandes cyklade hem från Högbo Ridklubb efter en otrevlig incident med ännu otrevligare tjejer från min ridgrupp. Men det är det förflutna, jag ska nu rida i en grupp för vuxna och min mamma är instruktör. Så det ska gå bra, och jag får rida min favorithäst Douglas, en kelig, lagomt envis vallack som verkar lika förtjust i mej som jag är i honom.
Framtiden och morgondagen ser ljus ut.
Johanna.
(Pga detta "tillstånd" kan jag gärna ta pauser och försvinna i ett halvår, för att sedan skriva intensivt några månader. Men vi får se hur det går. Jag försöker.)
Idag är det måndag.
Trökdag, Ticsdag.
I halv-vaket tillstånd spenderade jag den första ensamma kvarten på skolan. Den kliande känslan mellan ögonen retade mej, fick mej att blinka, tugga, smälla med käkarna riktigt hårt, och i värsta fall (Gud hjälpe mej, fast jag inte är kristen) göra grisliknande grymtljud som egentligen mest kan liknas med ljudet av en tjock unge som just trycker in en BigMac i kakhålet. Ja, ni kan ju föreställa er hur sinnessjuk jag kan verka för intet ont anande, förbipasserande själar...
Till min förvåning och förtjusning så fick jag sällskap av en mycket trevlig elev som går tredje året på Film&TV inriktningen här på hammar gymnasiet. Men dagen var verkligen räddad när min favorit-klasskamrat Ida anlände.
Första dagen i skolan trodde jag nog inte jag skulle träffa så många roliga människor. Men efter en termin och några veckor var det klart; Jag hör hemma i ESMK1-08
(Kan även tilläggas att jag under något svettiga omständigheter deltog i dagens idrottspass, vilket är ungefär lika sällsynt som en fritt flygande elefant.)
Imorgon är förutspått att bli en mycket mer händelserik dag. Jag ska nämligen börja ta ridlektioner igen, för första gången sedan jag gråtandes cyklade hem från Högbo Ridklubb efter en otrevlig incident med ännu otrevligare tjejer från min ridgrupp. Men det är det förflutna, jag ska nu rida i en grupp för vuxna och min mamma är instruktör. Så det ska gå bra, och jag får rida min favorithäst Douglas, en kelig, lagomt envis vallack som verkar lika förtjust i mej som jag är i honom.
Framtiden och morgondagen ser ljus ut.
Johanna.
